eloo

Hej!

Jag sitter på en pall i köket och tittar när micke diskar. Jag har precis satt in klyftpotatisen i ugnen. Samlar lite kraft för att börja städa lite i sovrummet. Det blir oxkött, klyftpotatis, rödvinsås och sallad till kvällsmat förövrigt. MUMS!

 

Idag hände det något sjukt. Jag gick in i klassrummet för dagens första föreläsning. Då kommer min klasskamrat Evin och sätter sig bredvid mig. Sen tittar hon upp på mig med en lite förvånad min och säger "Elin, jag drömde om dig inatt!" Oj. Så pekar hon på min vitprickiga tröja och säger "Du hade en vitprickig klänning, precis som den du har nu, fast den var grå!" Vidare berättar hon att jag dansade i drömmen. Jag var jätteglad och stod och dansade för mig själv. Fräckt tänkte jag. Härligt att hon drömde så om mig:) Sen iaf, när jag kommer tillbaka till skolan efter lunchen så stöter jag på Evin igen (och Sandra) utanför klassrummet. Dom har bestämt sig för att inte gå på andra delen av föreläsningen för att dom ville skriva på sin c-uppsats. Och så frågade Evin hur det går mig och min "kompis" med skrivandet. Jag berättar med en liten tår i ögat att det inte går så bra, att vi inte kommer någonstans, hon är kass och oengagerad, samt att jag känner mig så ensam o lämnad åt mitt öde; att behöva skriva en uppsats med henne. Vi pratar i en timma och vi kommer fram till att dethär funkar ju inte; jag måste gå till kursansvarige och berätta om min situation. Det är min framtid det handlar om. Så jag springer bort till hennes rum och berättar för henne att jag har försökt, men detta går inte. Hon var väldigt förstående och snäll. Hon har stött på Z's typ förut. Vi kommer iaf fram till att jag antingen får skriva själv (om det skulle gå att trolla fram en handledare och examinator, vilket inte var så troligt, trolla går ju inte, höhö) eller att jag skulle få hoppa in i en annan grupp, trots att 3 veckor redan har gått. Jag går bort till biblioteket och pratar med Evin och Sandra, o dom underbara änglarna låter mig vara med i deras grupp. De var i min situation för ett par veckor sedan och vet hur jobbigt det är. Så nu är allt löst!!!! Jag har en duktig grupp att skriva i! När jag gått hem, med en pärm full av catchin-up-läsning ringer Evin och säger: "Jag sa ju att jag är en sanndrömmare! Jag fick dig att bli glad och dansa, i en vitprickig klänning!"

Hur sjukt? Rös när hon sa det.

 

Det var iaf ett sjukt tungt ok som lyftes från mina axlar. Jag är inte ensam med en omöjlig uppgift längre. Dethär kommer bli skitbra:)

 

Nahe, nu blir det lite städning, o sedan god mat och ett glas vin. Jag är helt slut psykiskt, men så sjukt lättad och glad.

 

Over and out! Kärlek till alla underbara, snälla människor! Puss