Manodepressiv & ADHD
Det är de diagnoser jag spontant skulle sätta på migsjälv just nu. Och jag vet att båda har med stress och trötthet att göra. Denna terminen, eller egentligen detta året, har kört slut på mig. Så mkt i plugget och privat att jag inte har vetat vilket ben jag ska stå på. Och detta har i sin tur lett till en omotivation. Och det är inte så att jag inte klarar av studierna på det viset att jag e dum i huvet. Min omotivation handlar oxå om den otroligt dåliga organisation som nyblivna LNU och våran institution har. Allt är skit!! Jag går enligt den nya kursplanen = försökskanin. På alla deras dåliga ideér och experiment. Vem orkar, efter en lång, mörk vinter, köra 3 kurser parallellt tillsammans med 15veckors praktik, varav 5 på annan ort? Och mitt i detta ha seminarier och hemtentor.
.
Jag har lixom kommit i otakt. Jag vill kräkas på min utbildning. Hoppa av och aldrig komma tillbaka. Problemet är att jag faktiskt vill bli sjuksköterska, så jag måste ju. Men man kan väl säga att ett sommarlov aldrig har varit så välkommet. Jag hoppas och tror att jag kommer trivas sjukt bra på mitt sommarjobb, så att sommaren kan ge mig lite ny energi och motivation. Ett brejk. Jag tänker att jag ska få ett par veckor att andas ut, få en spännande start på jobbet, en FRI fritid och så småningom kommer intresset komma tillbaka.
Jag har förresten oxå kommit i otakt med mina klasskamrater. Mina 3 studievänner har tagit studieuppehåll = ingen draghjälp. Vi har hela terminen varit utspridda i och med praktiken, så jag har inte träffat någon knappt. O när jag väl har försökt träffa dom så har det blivit pannkaka av allt. Så vem ska jag skriva C-uppsats med? Någon annan mobbad stackars sate. Usch, vad tråkigt att det har blivit såhär.
.
Fotbollen har också bara runnit ut i sanden. Efter mitt benbrott var jag så sjuuukt taggad på att komma tillbaka. Älskar ju fotboll. Men i och med tidsbristen som har varit under våren så har jag varken hunnit eller orkat. Jag som älskar att träna över huvudtaget har inte tränat sedan i februari. Hur sjukt?
.
Ja, nu blev detta ett fett jäkla klagobrev, men jag var tvungen att få ur mig det. Är så trött på allt nu. Men nu är det ju snart slut för sommaren iofs, så man får väl försöka se ljuset i tunneln.
Detta inlägget tror jag är en direkt effekt av att jag pratade med mamma för en stund sedan. Hon, pappa, Stina och Fredde ska grilla på pappas nya uteplats. Jag hade så jäkla gärna velat vara med. Jag kände när dom var i Kalmar i torsdags att jag har saknat dom så mkt! För mitt i allt dethär så har vi lixom inte haft tid att träffas, typ ALLS. Och det är nog precis vad jag hade behövt. Men jag har väl ist grävt ner mig och inte haft tid.
Iaf så kände jag att jag ville komma hem, grilla och ha det roligt tillsammans med dem. Men precis när jag bestämt mig för det så visade det sig att det var nästintill omöjligt för mig att ta mig dit. Tåg och bussar hade åt helvete fel tidtabeller. Och jag ska upp o jobba första passet tidigt imorgon. (just det, måste springa bort dit o hämta kläder nu)
-Nepp, enough. Jag ska nog sätta på lite musik, pyssla lite i lägenheten och sedan förhoppningsvis leka med mitt hjärta. Försöka skaka av mig känslan av saknad och hopplöshet, för det blir ju faktiskt bättre nu!! Försöker inte fiska efter sympati eller få det att låta som om jag är olycklig. För så är det egentligen inte. Det är som sagt bara att jag behöver ett brejk. Lite sol och lek. Don't worry 'bout me. pms + stress = käz. men sommarlov+mer tid för mina kära = glad Elin.
Trevlig Helg!
Kommentarer
Postat av: Johanna
<3
Trackback
